Det börjar kännas bättre o bättre det här med att börja jobba igen, eller rättare sagt tanken på att inte spendera  hela dagarna med sonen..
Kommer såklart att vara jättejobbigt i början men nån gång måste man ju tillbaka till vardagen, o jag börjar inse att den tiden är nu..
För första gången sen Liam kom så känner jag mig aningen rastlös om dagarna.. Liam måste ju aktiveras, helst hela tiden men framåt eftermiddagarna så tar fantasin slut efter att ha varit på öppna förskolan, i parken, prommenixat osv..

Känner de som att de är min tur att bli aktiverad!