För exakt ett år sedan så var det söndagen den 25 april. Vi spenderade dagen med vänner i Västra Ingelsta, där solen gassade och vi fick årets första bränna...
Jag hade någon typ utav förvärkar, vilket jag inte fattade då...
Att det var början till Millas lilla liv!!

Jag tror aldrig att jag riktigt förstod att det verkligen var på G. Jag väntade bara på att vattnet skulle gå och att det skulle börja göra ont på riktigt.
Eftersom jag inte kunde sova på kvällen så skickade jag iväg ett mess till syster och talade om att det kanske var ngt på g. Tror att klockan var runt midnatt då.
Vid ett-tiden, en timme senare så skickade jag iväg ett mess till kollegorna och förvarnade dem om att "jag kanske inte kommer imorgon, bara så att ni vet"
En halvtimme efter de så ringde jag syster för att tala om att det nog var på G. Kl var då 01.30 men att hon kunde ta det lugnt, sova lite till så kunde vi ringa igen..
Hon övertalade mig om att komma... när hon ändå va vaken lixom.

Tobbe kokade lite gröt under tiden som vi sedan mosade i oss mellan värkarna, som var kraftiga men ändå inte för jävliga...
Syster kom strax efter två och jag tyckte att vi kunde vänta med att åka in (tills vattnet gått).
Men både Tobbe o syster öertalade mig ännu en gång att vi kanske borde åka in och se efter hur långt gånget det hela var.
Vi ringde BB och en taxi.
Kl 02.15 stannnade vi utanför kvinnokliniken och jag fick ett rum där de kopplade på CTG osv..
Det gick inget vidare, precis som med Liams förlossning så hatade jag just CTG. Jag kunde lixom inte ligga still och den ena värken avlöste den andra... Värdelöst och förbannat ont smärtsamt!!
När 20 min hade gått så klarad jag inte mer, vi ringde på klockan och in kom en sköterska..
Hon ville undersöka mig för att se hur öppen jag var och efter att hon konstaterat att jag var fullt öppen och det var dags för förlossning så gick det undan kan jag lova...
Det kom sköterskor och barnmorskor på bara ett par sekunder, de förberedde för den lilla bebisen och jag fattade typ ingenting. Jag ville bara ha min lustgas, mycket och ännu mer...!!
Till skillnad från fösta förlossningen så fick jag krysta när jag vill och ta i för kung och fosterland..
Underbar känsla kan jag lova!!
Så på första krystverken kom vattnet (som jag väntat på) och på den andra kom lilla Milla, då namnlös..
Vi trodde dessutom att det var en kille så Tobbe fick fråga två gånger om det verkligen va en tjej..
Klockan var då 02.52 så det hela tog alltså 37 min från de att jag kom in och då låg jag i ett undersökningsrum i 20 utav dessa minuter. Helt sjukt!!

Såhär i efterhand är jag väldigt tacksam för att vi åkte in när vi gjorde, och för att vi har så nära till förlossningen!!

Att föda barn är vekligen det häftigaste jag varit med om i hela mitt liv, sen att alla som varit med under mina förlossningar säger att jag är som gjord för att föda barn, kanske är till en fördel.
Visst gör det förjävla ont men shit så häftigt det är. Jag skulle lätt göra om det igen o igen o igen...

Vill ni läse den mer detaljerade berättelsen så hittar ni den här

Varför blir man alltid såhär nostalgisk precis ett år efter??

Imorgon blir vår lilla tjej 1 år och jag kan inte fatta att det redan har gått ett helt år sen dagen då hon föddes, samtidigt som det känns som att hon gar varit hos oss/med oss hela tiden.
Grattis till dig lillfisen!!