I måndags lyckades jag med att låsa in mina barn i bilen, tillsammans med bilnyckeln..
Extranyckeln hade Tobbe som var i Norrköping.
Hur jag lyckades?
Jag låste alla dörrar för att Liam satt och lekte med sin dörr/handtag under bilfärden..
Väl framme så stänger jag av bilen, tar ut nyckeln och lägger den i min jackficka (som ligger i passagerarsätet), kliver ur bilen och av ren reflex drar jag igen dörren. Vipps så låste sig min dörr igen och där står jag, utanför bilen med mina båda barn inne i den låsta bilen.
Jag försöker få Liam att klättra ur sitt bälte men det GÅR INTE...
Jag får lite smått panik, trotts att det inte är de bästa i en sån situation..
Charlotte föreslår att vi ska slå in en ruta... Jag tvekar!!

Efter ett tag (enligt mig, just då, en evighet så lyckas Liam på något sätt få tag i handtaget till sin dörr och öppnar dörren. Hur de gick till vet jag inte!!

Men från och med nu så tänker jag nog till en extra gång så att samma sak inte händer igen.

Ikväll hände det som heller inte får hända. Milla ställde sig upp i sin stol och trillade med en duns ner i golvet. Hur hon föll var det ingen som såg. Hon grät och mitt mammahjärta blödde.
Hon lugnade ner sig och vi trodde att allt var frid och fröjd... tills de att hon skulle krypa och hon inte kunde stödja sig på en handen...
Eftersom vi inte fick tag på någon barnvakt så fick Tobbe bege sig till barnakuten och jag vara hemma med Liam.
Tobbe ringde för ett tag sedan och på barnakuten tar de inte emot när det gäller frakturer, så han skulle vidare till vanliga akuten där det finns ortopeder(?) och röntgen...

Så nu sitter jag här och vill bara veta hur det är med min lilla tjej... med gråten i halsen och känner mig som en rätt så dålig mamma (för tillfället)...