Jag har kommit på varför jag bloggar mer sällan...
Jag har nästan aldrig datorn igång längre utan kollar alla bloggar och favvosidor i mobilen...
Jag har googlat på appar som man kan använda sig utav för att mobilblogga på blogg.se utan att hitta ett jota... Så vet ni någon bra app så tipsa gärna!!
Men nu så sitter jag här, Tobbe har begärt föräldrapenning på FK (försäkringskassan) och när datorn ändå är igång så kan jag ju passa på att printa ner ett par rader...
Jag hatar att blogga sällan, just utav den anledningen att man kommer efter..

Jag är inne på min sista föräldravecka, nästa måndag börjar riktiga livet igen. Jag börjar jobba heltid..
Det är blandade meningar om den saken, mest ångest faktiskt. Ångest övar att det inte har varit någon sommar..
Jag har aldrig tidigare varit så blek som jag är nu i juli månad. Stranden har jag besökt vid 3 tillfällen, 2 utav gångerna har det varit för kallt för att bada så den enda gången jag badat i år, var en kväll. Ett kvällsdopp i Lomma..
Jag är bitter - jävligt bitter!!
Jag är en soldyrkare och får jag inte sol så blir jag sur...
Att det dessutom är fint väder varenda tisdag o onsdag när jag jobbar gör ju inte saken bättre... Det slår aldrig fel!
Resten av veckans alla 5 dagar så regnar det - varje vecka!!
På onsdag styr vi mot smålandet för bröllop. Då hoppas jag verkligen på lite sol, dels innan brölloppet för att grunda med en fin bränna sen dagen då bröllopet hålls, för allt blir ju så mycket roligare när solen skiner...

En positiv sak med att börja jobba är att jag inte behöver ha ångest var och varannan dag för att aktivera barnen i detta regniga land när man inte kan vara utomhus. Den biten får Tobbe ta över som ska vara hemma med kidsen ett par månader framöver innan det är dags för inskolning på nya dagiset.

Jag gillar mitt jobb, det gör jag verkligen men tanken av att jag är klar med barnfödandet och ska jobba i 35 år framöber utan ett endaste år ledigt gör mig lite gnällig.
Även tanken av att dagisfröknarna ska träffa mina barn mer än mig gör mig lite ledsen.. Hur kan det vara rätt lixom?
Samtidigt ska det bli superkul att byta hushållstjänsten med att ständigt laga mat och plocka undan, mot att arbeta och umgås med trevliga kollegor...

Som sagt, delade meningar.. men det som känns mest skrämmande är hur tiden kunde gå så fort. För 15 månader sedan gick jag omkring höggravid på Sydsvenskan och längtade efter att få vara hemma i hela 1,5 år med mina kids, o helt plötslig så har tiden bara svischat förbi och mammaledigheten är över. Min lilla Milla är inte längre någon bebis utan en egen liten individ, en bestämd sådan som springer omkring här hemma med en vilja som sin mor...
Om två månader fyller Liam 4 år.. herregud, han var ju nyss liten..
Jag blir rädd - rädd för att tiden skenar och för att jag inte hinner njuta av hur underbart livet faktiskt är, trotts  allt tjat, vakna nätter, mängder av tvätt och tråkigt väder...

Kan man pausa livet - bara för en kort stund??


Familjen för 14 månader sedan. Se så liten Liam ser ut...



Liam som ALLTID är på språng och näst intill omöjlig att fånga på bild...


Stora, lilla Mills-fisen...