Igår kväll var Tobbe på hockey, och som vanligt hatar jag att gå och lägga mig själv. När man går där och borstar tänderna, släcker lampor, dubbelkollar så att dörren är låst osv så blir jag som alltid, rädd för alla spöken och gastar..
Jag hör ljud som jag aldrig annars hör, det knäpper i väggarna osv...
Men igår hörda jag något mer, det var tom så att jag trodde att Tobbe hade kommit hem utan att låsa upp dörren och göra sig det minsta hörd.
Först lät det som att någon kartong åkte i golvet.
Jag hoppade högt, satte mig upp i sängen och började kolla om det fanns någon kniv eller ngt annat som man skulle kunna ha ihjäl ett ev spöka med...
Då hördes ännu ett ljud, som att någon var i köket, som steg...
Sen blev det tyst!
Jag satt med hjärtat i halsgropen, rörde mig inte ur fläcken och försökte fokusera på vad det egentligen kunde vara. Att gå och se efter var inte ett alternativ.
Efter en lång tystnad så la jag mig ner igen ihop om att allt jag hört var "i syne"
Det var tyst så pass länge att jag hann starta ett nytt yatzyspel i telefonen...
Sen hördes stegen igen, lagom tills de att jag sätter mig upp så kommer Milla intassande..
Vi har tagit bort spjälet på ena sidan i hennes säng och hon tar sig i och ur helt själv.
Hon hade alltså tassat omkring i huset (som var upplyst i väntan på Tobbe) för att se vart vi var...
Att man kan vara så rädd för sin lilla tjej
